underbart eller underbart!?

När jag läste Stinas blogg här nydligen så fick jag en väldigt stor lust att skriva om min barndom och vad jag känner.

För barndomsminnen är så himla underbara så det finns inte.
Ibland kan man bara tänka tillbaks, helt utan anledning, och minnas alla de där magiska ögonblicken när man var liten.

Jag brukar göra det rätt ofta - utav flera orsaker. En utav orsakerna råkar vara att min familj bodde ihop när jag var mindre.
Och när vi bodde tillsammans så var varenda minut så himla betydelsefull för mig.

Jag kunde räkna dagarna, minutrarna, sekundrarna efter det att jag fått reda på att mina föräldrar skulle flytta isär.
Allt detta räknande för att jag vill minnas, ville komma ihåg hur fantastisk min barndom var och hur fin min familj är.
Jag ville inte glömma, jag ville aldrig glömma.

Och när de väl flyttade isär - mina så underbara och fina föräldrar, då trodde jag att allt skulle falla. Allt det som mina föräldrar byggt upp hos mig, med hjälp utav kärlek och omvårdnad, det trodde jag skulle falla till marken med en lika hård dunns som det blir då ett flygplan snabbt faller till marken.

När jag tänker efter så minns jag när min mamma och pappa skulle berätta det här för mig.
Vi satt i köket, de satt mitt imot varandra och jag satt i pappas knä (om jag inte minns fel). Någon av dem öppnade munnen och sa:
- Vi har någonting viktigt att berätta för dig.
Jag spärrade upp ögonen och svarade:
- Åh, ska ni gifta er!?
Kan ni tänka er hur jag reagerade när det inte var så!? när det inte alls var i närheten av giftemål och fina löften om att älska varandra för evigt - kan ni tänka er det!?

Min mamma kom in till mig när jag låg på min säng och grinade, hon torkade mina salta tårar som utan hinder forsade ur mina blöta och svullna ögon. Hon satte sig bredvid mig på sängen och lovade mig ett marsvin.
Det låter väldigt sjukt men hon lovade mig ett marsvin, ett marsvin som jag så länge velat ha. Jag fick det här marsvinet också - Nemo hette han och han var världens underbaraste. Men vi sålde honom också, efter något år då jag tröttnade på honom. Men jag gjorde aldrig det, jag tröttnade aldrig på honom. Jag var bara upptagen med annat en viss period, det var allt ju.
Och nu om något skulle jag verkligen behöva ett marsvin att luta min axel imot. Men huvudsaken är, att jag vet, att Nemo är i trygga händer, det är det som är huvudsaken.

Min barndom var speciell och det går aldrig att ändra på.